Detta är bara ett exempel på vad denna talangfulla konstärinnan har målat.

Jag blir helt matt så bra hon målar!!!

Jag ska helt klart beställa en tavla av henne.

Kosta vad det kostar vill!

Här är länken till Sandra Sjöbergs hemsida Solipp Art.

Kolla in alla artister samt privatpersoner som hon målat.

WOW!

Den gamla mannen på gatan

vänder sig om.

Han ler mot Dig...

I dina ögon

han ser sitt Liv

passera revy...

Han ser sitt liv

i dina ögon

spelas upp

likt en parad av diabilder.

Ett Liv börjar nu nå sitt slut.

Sista kapitlet är skrivet...

Alla Minnen

från mannens Liv

lever kvar

bakom slutna ögon.

Ella/

Jag önskar jag kunde få sova.

På riktigt...

Har hamnat i en ond cirkel som känns som ett helvete. I ett helvete där jag snart tappar vettet.

Mitt problem med sömn har jag haft sedan födseln. Det är medicinskt bevisat. Jag minns min uppväxt väl med svår sömnbrist vars orsak kommer från medicinska orsaker samt en fruktansvärt otrygg uppväxt. Jag varken vågade eller kunde sova speciellt bra eller ofta så som man bör göra som barn...

Det har hängt med framtill idag.

Min kropp har lagrat fysiska minnen.

Minnen som nästan kan jämföras med fett som lagt sig under huden som inte vill försvinna hur mycket jag än springer....

I vuxen ålder kommer jag ibland in i maniska perioder. Det slår totalt över och det finns inga gränser för min energi och vad jag kan åstadkomma. Jag måste medge att det även yttrar sig i en otroligt positiv kreativitet i sådana stunder. Det bubblar ideer, känslor och jag skulle lätt ställa mig och spela ut i fantastisk dramatisk roll på en teaterscen...dock finns det en baksida av medaljen. Bakslaget som kommer efter när denna starka oslagbara känsla dalar. Vad jag har förstått så är det många människor inom teater och konstnärslivet som lider av det jag beskriver..

Jag tror faktiskt inte att man kan agera på ett äkta vis mot sin publik på scen om man inte kan leta efter den sanna känslan inom en själv.

Speciellt om det gäller roller som ingriper lidande, övergivenhet, ilska,frustration och rädsla för något man bär i själen. Iallafall ska man ha erfarenhet från tider i livet som hjälper en att hitta dessa känslor.

Jag vet själv när jag sett på TV, bio eller teater och jag upplever att personen inte når fram riktigt utan jag upplever det som om personen bara spelar. Bara spel. Det som står i manus. Ibland fatts djupet och då tappar jag intresset för den som utför skådespeleriet. Det känns tomt när man skrapar under ytan. Då är det inte sant eller äkta.

Sådant går inte att läsa sig till hur länge man försöker om man inte har upplevt det kan det aldrig bli äkta på en scen.

Jag tror mest på Method Acting:
Det var Moskvabon och regissören Konstantin Stanislavski som i början av seklet utvecklade en teknik där skådespelaren inte ska agera utan reagera. Han eller hon ska använda sina erfarenheter för att fullständigt identifiera sig med sin roll. Tekniken vidareutvecklades av Lee Strassberg vid hans berömda Actor's Studio i New York.

Det är min åsikt.

  Trots att jag för tillfället är hemma och sjuk i en svårare luftrörsinfektion/bronkit m.m. så lyssnar jag inte på min kropp utan jag beter mig helt nekelt som en toka i mitt hem. Vi är precis nyinflyttade så jag får för mig, precis när jag gått för att lägga och mina tankar rullar igång för ALLT som oroar mig, att nu ska jag flytta på möbler...banka upp tavlor...städa...flytta garderober..ja you name it! Jag är som en robot och inget kan få ner mig på jorden...Igentligen är jag sjukt trött men min kropp känner inte av det. Jag blockerar. Därför har jag inte "sovit" mer än möjligen 2 timmar på två dagar.

Jag har insomningstabletter men det är som om kroppen bara suger upp det som en svamp och sedan tar min starka mani över och inget kan få mig att somna.

Jag har ett helvete med dessa tabletter. Tar alldeles för mycker periodvis bara för att FÅ SOVA!!!!

-Ond Cirkel Ond Cirkel Ond Cirkel-

Jag vet inte hur länge till jag ska orka ha det såhär. Det tär så fruktansvärt på min kropp och själ.

Jag har bett om hjälp och hoppas att jag får det för annars vet jag inte var detta slutar.

Jag måste få vila

Sakta få sluta mina ögon.

Se mina drömmar

inuti en hjärna som får en chans att landa.

---

Jag måste få hamna i ett läge

med slutna ögon

där energin åter får chansen att inta min kropp

---

Oro tär

utan sömn min nerver skärs sönder

Sömnen lyser med sin frånvaro...

"Det är inte din tur än" ekar sömnen från en plats som jag inte känner till.

 ---

Jag måste få bli vän med sömnen

Delta i drömmar som är mina.

Med slutna ögon får jag drömma

om att vakna utvilad med ny ork

att ta mig an livet...

Ella/

    Läs Mer Om:Rainer Maria Rilke En Fatastisk Poet-

Jag går min sista Guidetur på jobbet idag. Nu avstår jag från den uppgiften. Jag brinner inte för det längre och då bör man lämna över det till någon annan eller göra någonting annat.

Jag har inga som helst problem med att tala inför flera hundra personer om det behövs. Det har jag gjort. Jag är lite(läs mycket;-)av en teatermänniska så jag kan slå på olika roller vid behov. Viktigt att betona är att dessa roller är jag. Jag fejkar inte.

Jag älskar att leva ut bland folk!

Jag älskar att se hur människor blir intresserade, involverade och fångade av stunden.

Men just detta med Guide har jag tröttnat på.

Det är liksom ingen utmaning längre. Det känns tradigt och det finns inga chanser att nyansera det jag gör. Därför har jag slocknat.

Nu vill jag använda mina förmågor på annat vis där jag ser ett annat slags resultat.

Jag har funderat lite på att börja någon amatörteater men det verkar svårt att hitta.

Vi får se. Ska fråga runt och se om någon har något tips.

Jag tror på Andar...

Jag tror att energin från våra döda lever kvar omkring oss i vår atmosfär.

Energier dör inte. Dock syns dessa energier inte.

Varför har människan så svårt att tro på sådant som inte syns?

De som inte tror på Andar eller andra energier eller andra levnadsformer utanför vår värld Planeten Jorden borde resonera såhär: Mina känslor syns inte, mina tankar syns inte därför finns de inte.

Men så skulle de aldrig förmå sig att resonera.

 Närvarokänslan av något som inte syns är jävligt underskattad.

Jag förstår inte varför folk skräms eller förlöjligar sådana här saker.

Magkänslan då?

Det är den bästa vägledaren du kan ha.

Den visar dig vägen genom Din mage och ger dig en känsla av vad som är rätt eller fel. Magkänslan syns inte men existerar i allra högsta grad. Många tror inte på magkänslan heller...

Jag tror på andar. Jag tror att de dödas energier lagras omkring oss. Lite som ett onsynligt själsligt-energi-internet där varje människas livsöde lagras och blir till historiska minnen som finns i luften omkring oss.

Vi känner dem dagligen och möter dem dagligen...

Öppna dina kanaler och känn efter...

-----

Godnatt/

Underbara Skor och stövel från Steve Madden.com...Love-----

Jag har köpt de blå pumpsen som är i materialet mocka. Väldigt feminina och snygga på ett classy sätt.

Ursäkta om bilderna blev lite dåliga. Det gick inte att kopiera dem direkt från deras hemsida så jag tog en skärmdump och klippte sedan ut varje bild för sig....men de duger.

Funderar starkt på att köpa övriga objekt som syns ovan. Vi får väl se...Jag har ju "bara" ca 85 par skor...Hmmm...problem med shopping kanske...? Försöker jag fylla ett tomrum...Vad tror ni?

Det var en hemsk upplevelse.

Jag har under flera år misstänkt att vissa saker inte står rätt till vad gäller min kropp just vad gäller den hormonella biten plus lite annat.... Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit en person som längtat efter barn som många kvinnor/tjejer gör. Jag är inte den som lutar mig över barnvagnar och utstöter beundran och förtjusta rop just för att det är ett litet barn som ligger där. Däremot hyser jag stor respekt och känner sjukt starkt för barns rättigheter och jag skulle bli en grymt bra mamma som skulle sätta mitt barn före allt annat. En Tigrinna skulle jag bli. Jag ser barn som små vuxna fast med större behov för att en dag kunna bli bra funktionella, bra och fina vuxna människor. Men åter till min berättelse:Efter att ha funderat och dragit ut på en utredningsprocess under flera år valde jag att ta tag i det hela genom att kringgå hela proceduren man måste gå igenom för att få tid hos specialist dvs jag skrev min egenremiss.

Många vet inte att man kan göra det. Beklagligt nog. Hade fler vetat att den möjligheten finns och är fullt acceptabel inom sjukvården hade många sluppit omvägarna tex att först gå till vårdcentralen osv...

Jag skrev min remiss i augusti 2008. Jag fick svar från från en kvinna på kliniken som gav mig ett otroligt fint och respektfullt svar och bad mig kontakta dem för att få en tid. Det tog mig ytterligare ett par månader innan jag tog mod till mig för att ringa denna goa kvinna som svarat på mitt mail/egenremiss.

Jag ringde och hon ordnade att jag fick tid. I oktober i år var jag på mitt första besök.

Allt kändes nytt, osäkert och jag kände mig väldigt utlämnad.

Pga svåra upplevelser i min uppväxt bad jag i mitt mail att få en kvinnlig gynekolog och det fick jag.

Själva läkarbesöket var det inget problem med förutom att det känns väldigt jobbigt att ligga halvt avklädd....Mardrömmen kom när jag skulle in till en barnmorska för att få information om vad som komma skall vad gäller utredning om allt står rätt till med mig, provtagningar osv...

Jag ser att hon sitter och viftar med ett papper i handen och inser att hon på något vis har fått vantarna på mitt mail angående skälet till varför jag önskar en kvinnlig gynekolog.

Vem har gett henne det mailet undrar jag men jag frågar henne aldrig. Varför gjorde jag inte det!!!! Hon ifrågasätter mina skäl till varför jag endast önskar få kvinnliga läkare för kommande besök. Hon undrar om det också handlar om religösa skäl??? Jag var trött då jag varit uppe sedan kl 4 på morgonen, dålig i hosta och kunde knappt prata pga heshet och kände att mitt yttre skal var så svagt och jag kunde inte säga ifrån som jag hade önskat.

Hon viftade med häftiga rörelser med mitt mail i handen samtidigt som hon sa att jag knappast kan förvänta mig att för kommande besök kan kräva en kvinnlig gynekolog.

"Vi har 50/50 män och kvinnor som arbetar som gynokologer här på kvinnokliniken"sa hon till mig. Jag kände hur jag skämdes för att jag hade detta behov och önskemål om en kvinnlig läkare trots att jag har MYCKET goda skäl till mina "krav".

Hon var hård, kall samtidigt som hon hade ett ständigt oäkta leende över hela hennes ansikte. Ett leende hon klistrat fast på sitt ansikte som hon gömde sig bakom och på så vis rättgöra sitt avskyvärda beteende. Hon var med all säkerhet fel kvinna på fel plats.

Jag kände hur mitt hjärta snördes åt och jag blev helt stel i kroppen. Jag skämdes. Precis som jag gjorde när jag var liten. Jag gick på något vis åter tillbaka till den tiden då övergreppen på det utsatta barnet jag var då när den tiden begav sig. 

-----

Hon började sedan fråga ut mig om hur jag hade fått min tid till Kvinnokliniken. Jag berättade att jag skickat ett mail som en egenremiss men det svaret nöjde hon sig inte med.

När jag sedan efter en timmes väntetid äntligen kom in till provtagningen(övriga prover måste tas under speciella dagar i månaden)kom hon in i provtagningsrummet med en lapp och sa med sin krävande och skrikiga röst att:"Jag heter ------och här har du telefonnr till avd. du SKA ringa mig och berätta VEM som har gett dig tiden hos oss. Vi har ingen bakgrund om dig och vet ingenting om dig och varför du sökte dig hit."

Där satt jag med en nål i armen och rören fylldes med mitt tjocka mörka blod medan hon helt respektlöst trampar in och kräver detta av mig. Jag mådde fan illa! Jag sa till henne att:"Vad spelar det för roll hur jag kom hit? Nu är jag här och jag har angett mina skäl till läkaren idag samt till den personen som hjälpte mig att få tid och det bör räcka".

Då blev hon fjäskig och sa att jag absolut inte gjort något fel men hon ville ändå veta...

Vem fan tror hon att är undrade jag för mig själv..? Jag orkade dock inte käbbla emot utan tog hennes lapp men visste i samma stund att det samtalet skulle hon aldrig få från mig.

I mitt mail från enhetschefen stod det nämligen att ingen remiss från läkare behövs för att få komma till Kvinnokliniken. Då säger det sig självt att om jag kommer för första gången på besök för utredning, utan remiss, vet de lika lite om min bakgrund(jag undrade vad hon menade med bakgrund...)som de visste om mig på de grunder jag kom till dem nu. Så vad är skillnaden?

Jag upplevde mig bli väldigt kränkt på många punkter utav denna okänsliga barnmorska.

Sedan hör jag henne säga i korridoren:"Åhhh nu är det inte långt kvar till jag går i pension och det ska bli sååå skönt *skratt* till en kollega."

Fy fan för henne och hela hennes existens. Hon är inte värd att ha hand om människor som söker vård utifrån oro, rädsla att något är fel med ens kropp samt att om man ber om förståelse för att man under sin uppväxt varit utsatt för övergrepp och därmed vill ha en kvinnlig läkare osv...

Jag har mått så fruktansvärt dåligt över det här. Idag bubblade känslorna över och jag bara grät. Jag sitter med en känsla av att vara skyldig till något jag inte vet vad det är...

------

Historien kanske inte låter så märkvärdig när jag återberättar den men för mig som upplever den med min ryggsäck från min bakgrund samt att jag tagit mod till mig för att ens söka hjälp kombinerat med min oro över min kropp och hälsa blev detta besöket en mardröm pga en person. Barnmorskan.

Jag ska gå vidare med det här. Hon ska inte vinna över mig. Jag är inte längre liten, utsatt under de vuxnas våld. Den tiden är över. För länge sedan.

Hon begick många fel på många punkter och det ska inte gå varken henne eller enhetschefen förbi.

Glöm aldrig dina Patienträttigheter!

------

Jag visar aldrig denna sida dvs oro ang barn för någon tex på jobbet. Där tror alla att jag har gjort ett medvetet val och inte tycker om barn eller inte vill ha barn. Låt dem tro. Låt dem spekulera. Jag skiter i vilket.Trots allt: Det är väl klart att jag vill bli mamma och ge det barnet en underbar uppväxt till skillnad från min egen. Jag vill vara med och skapa grunden för en liten person som gör henne/honom Fantastisk. Jag vill dela med mig av det jag har lärt mig och få visa världens/livets baksida/framsida och dela ut verktygen för att hjälpa denna individ till att lyckas så bra som möjligt med sitt liv. Självklart önskar jag mig det. Jag har bara inte haft det som en prioritering som många kvinnor har. Jag har inte viljat skaffa barn för att de är gulliga och söta eller för att ha något/någon att hänga upp mig på som jag upplever att speciellt många unga kvinnor gör.(rätta mig om jag har fel). Man måste inte se barn med rosa glasögon för att bli en underbar mamma som kan ge ett barn ett bra och fint liv. Tvärtom kan min inställning istället vara en bra och sann grund till att bli mamma.

Förstå mig rätt när jag skriver som jag gör. Kanske jag omedvetet har tryckt undan längtan efter moderskapet pga min uppväxt. Möjligen är det så. Jag vet inte än. Jag kan bara ana.

------

Vi får väl se vad provsvar osv visar.

Wish Me Luck and Hold a Good Thought for Me...

Så Vacker Så Vacker...Denna sång berör mig så otroligt mycket...

Melodin samt Texten Går Rakt in i Mitt Hjärta...

Jag lever i en relation sedan flera år tillbaka. Trots det så känns det som om jag parallellt lever ett ensamt liv vid sidan om...

Han har vissa problem med sig självt som sitter djupt djupt...Sedan hans Far gick bort har han haft svårt att skilja sig från sitt barndomshem...Jag är så ensam på ett sätt som får mig att gråta, skrika, bli frustrerad, besviken och förbaskat ledsen. Jag sitter fast i något jag inte längre vet vad det är....

Jag har glömt bort mig själv och jag vet inte längre vem han är...HUr ska vi hitta tillbaka till det som en gång fanns....Nyfikenheten och viljan till att Vilja?

--------

En Dikt om dessa känslor...

Hur går det för Dig?

Får du någon ordning på Huset?

Som Du aldrig kommer att kunna lämna.

Trädgården?

Växer det någon lycka på träden?

Finns det något Liv att rå om någonstans i Husets, Ditt inre Tomrum?

Sker det någon utveckling i dina inre rum eller

i något av Husets rum?

Jag bara undrar...

Finns det ens utrymme i något av rummen för ett ensligt eko?

Ett eko bottnat i dina tysta rop på Hjälp.

Ett Eko som kanske bottnar i husets egna frustration...

Jag börjar förstå och lära mig hur det känns att ha ett distansförhållande.

En märklig känsla eftersom du bor så nära där jag finns...

En enda stor och märklig samt sorglig känsla.

Det mest märkliga är att jag håller på att utveckla en distans till mig själv som jag inte förstår.

Jag tror det är mögel i väggarna i ditt hus fast hos mig sitter det i själen...

Så märkligt...

Ella/

Jag lämnar er med en utav Nina Hemmingssons Genialt Tecknade enruta-serie...Detta är endast en av många enrutaserie som hon skapat och sedan samlat i några böcker. Hennes böcker är Fantastiska. Ska länka till hennes böcker i kommande inlägg. 

Hon slår huvudet på spiken precis hur människor beter sig. Svart Komik när den gör sig som bäst. Speciellt när den berör verkligheten så nära så nära....

Jag har själv upplevt det mesta som hon tecknat....

Ni ska få se fler av hennes Fantastiska serier i min blogg.

-----